Vandring i två världar

Jag har spenderat de två senaste dagarna med att vandra mörbylångaleden på Öland. Med mig hade jag ett litet anteckningsblock och min digitalkamera. Jag skrev ner några funderingar under vandringen.


24/9, lunchtid. Vandrar i ett flertusenårigt odlingslandskap på Öland. Människor har trampat samma väg som jag i sekler. Ser tranornas streck söderut, så som de alltid ritats på himlen. Människan är trots allt en nykomling. Inser plötsligt hur löjeväckande det är att numrera tiden. 2006. Ett helt godtyckligt årtal utan relevans. Men detta sätt att kategorisera styr våra tankar, sätter ramar.







24/9 tidig eftermiddag. Ingen vet om demokrati på vårt vis är ett långsiktigt hållbart statsskick. Det har uppenbara nackdelar. Folk som inte är särskilt insatta väljer styret. De som vill styra måste locka med fagra löften för att vinna rösterna. Löftena är ofta inte sådana som ger långsiktigt hållbara lösningar, t.ex. för miljön. Fungerar lite som kvartalskapitalismen, där obekväma men långsiktigt kloka beslut kan vara svåra att fatta. Fördelarna med demokratin i vår tappning är dock också uppenbara.













24/9 16.25. Rast i Penåsa ödeby, mitt på alvaret. Husgrunderna är överväxta och kvigorna betar över dem. Det är fantastiskt vackert och harmoniskt här, men också lite sorgligt. En skarp påminnelse om vår förgänglighet. Här har människor levt sina liv, slitit och svettats. Nu är nästan allt borta. En kviga tittar misstänksamt på mig. Hon har ingen aning om att hon står inne i vad som en gång var någons hus. Hon fnyser till och fortsätter beta på högen av den rasade murstocken. Solen skiner.

24/9 20.00. Kolsvart och dimmigt på alvaret. När jag sitter här i skenet från lägerelden förstår jag till fullo hur viktig elden var för våra förfäder. Värme, ljus, trygghet och håller fukten borta.

21.00 Vilken stjärnhimmel! Inga moln och inga elektriska ljus så långt ögat kan se - allstå inga ljusföroreningar som släcker himlen. Bara stjärnorna och lägerelden. Himmelsk eld och jordisk eld. Båda gör gott i människans hjärta.

25/9 07.45. En riktigt kall och fuktig natt. Har fått kliva upp en gång i timmen för att lägga mer ved på elden. Den är i sanning livgivande. Dimman ligger fortfarande tät över alvaret, spindelnäten hänger regntunga i buskarna. Solen kämpar tappert för att torka landskapet, men bryter än så länge knappt igenom. Värmer tevatten på glödbädden.

25/9 10.45 Segerstad. Följer den gamla järnvägsbanken kilometer efter kilometer. Tankarna om förgängligheten trycker åter på, pockar på uppmärksamhet. Järnvägen är uppbruten för länge sedan, men här och var ligger en halvt murken sliper kvar. Och i Segerstad står stationshuset kvar som en påminnelse om när världen och industrialismen kom till Öland. Utan järnvägen är framsidan på stationen riktad mot alvarets tomma vidder. Jag föreställer mig människorna som stod här och väntade på tåget. Vad tänkte de? Vad skulle de säga om att järnvägsvallen numera är tom och betas av får och nötkreatur? Vilka av våra egna "framsteg" kommer vara ruiner om hundra år? Jag tar ett fotografi av denna industrialismens utpost, och vandrar sedan vidare. Ottenby är målet och vandringens slut.