Funderingar kring livet

Den första levande cellen dog aldrig.

Den första levande cellen dog aldrig. Den delade sig, delade sig, delade sig och utvecklades till allt levande på jorden. Den lever fortfarande, både du, jag, Nelson Mandela, myrorna och träden är den första cellen. Jag blir mer och mer fascinerad av tanken ju mer jag funderar kring det (jag har skrivit om detta tidigare också). Självklart har jag alltid logiskt vetat att "livet uppstod på jorden och har utvecklats till det och det, kreti och pleti", men jag har inte funderat djupare på det. Allt levande är samma liv, ett enda liv. En enda livsgnista som ständigt vandrar vidare genom högst tillfälliga livsformer. Genast blir det svårt att tala om ett jag, som en separat varelse.

Nästa steg är att inse att vi är universum. Vi är en del av universum, inte på något sätt skild från omgivningen. Genom oss är universum medvetet och kan granska sig självt. Det är minst lika riktigt att säga att vårt medvetande är universums som att säga att det är vårt eget. Vi känner oss oftast fristående från det vi betraktar, men det är en illusion på alla plan.

Våra kroppar är en tillfällig samling av atomer, atomer som tidigare varit delar av andra varelser, berg, hav och stjärnor och som kommer att vara delar av annat efter oss. Dessutom står vi i en ständig utväxling med vår omgivning, våra kroppar förändras konstant och byter materia med omgivningen. Det är egentligen oerhört svårt att säga var vi slutar och något annat tar vid.