En observation

Vimmerby torg. Framför mig det vackra rådhuset från böran av det nittonde århundradet, med andra ord snart 200 år gammalt. Där inne har mycket dryftats genom åren, många pannor rynkats och många beslut fattats. Rådhuset ger en mycket trevlig fond till Vimmerbys mycket trevliga torg. Men för tillfället är det inte denna byggnad som är mitt mål. Istället går jag förbi till höger om rådhuset, över gatan till stadshuset.

Stadshuset i Vimmerby är (precis som på många andra ställen i Sverige) en kompakt, fyrkantig monsterkloss i brunt tegel. Byggnaden ger klara associationer till Sovjet. Fruktansvärt anskrämlig och inget som stolt nämns i turistbyråns informationsmaterial.

När man kliver in genom dörrarna tar man samtidigt ett steg drygt 30 år tillbaka i tiden. Här har inte mycket förändrats, om något. I den alldeles för stora och tomma foajen kompletteras de bruna tegelväggarna med en grön heltäckningsmatta och orangea detaljer. Om man tror att man ska mötas av en välkomnande miljö så tror man fel. För att komma vidare in i byggnaden måste man passera genom en orange ståldörr i en glasvägg (ingen modern glasvägg förstås, utan en orginal från 70-talet). För att komma igenom denna dörr måste man bli insläppt av receptionisterna, som själva sitter innanför en glaslucka i den bruna tegelväggen. Oftast sitter de i telefon så man får vänta en liten stund.

När man väl tagit sig vidare genom dörren står man mitt emot en vägg med stängda bruna dörrar. Där innanför sitter tjänstemän. Flitens lampa lyser, men tränger inte ut till besökaren. Nåväl, där kan man gå till vänster och ner för en trappa. En våning ner står man då utanför stadshusets café. Ingen öppen planlösning förstås, nej man måste gå in genom en (röd) stål- och glasdörr. Naturligtvis är caféer i orginalskick från tidigt 70-tal.

I ett hål i tegelväggen huserar kommunens mattant. Här kan man köpa lite fika, och på eftermiddagarna serveras frukt för en femma. Längs väggarna finns väggfasta soffor i röd vinyl, med största sannolikhet orginal. De är i gott skick, så slitstyrkan i vinylen kan man inte klaga på. De har trots allt nötts av fikasugna tjänstemän och politiker i säkert över trettio år. Jag funderar över allt som inofficiellt har beslutats i dessa vinylsoffor, för att sedan klubbas igenom i mer formella sammanhang. Man kan inte överskatta betydelsen av det kommunala caféet. Varje dag vid halv tio på förmiddagen och tre på eftermiddagen töms i princip resten av sovjetklossen och alla samlas här. Oftast sitter man i samma konstellationer som man arbetar, men det finns i alla fall en god möjlighet att ta en fika med chefen, snacka lite skit med någon tjänsteman från en annan avdelning eller växla några ord med datateknikerna.

Byggnaden är ett hån mot all estetik, interiören är deprimerande. För fem år sedan hade jag förordat total demolering snarast. Men nu kan jag ändå inte hjälpa att jag är lite fascinerad av huset, mest interiören. Det är ett monument över sin tid, och borde kanske k-märkas eftersom hela inredningen i princip är komplett och orörd. Jag är särskilt fascinerad av (de egentligen hemska) färgkombinationerna i foajen, och av inredningen i caféet. Kanske är det för att de påminner mig om hur mycket såg ut när jag var barn, kanske är det något annat.