Vilket vansinne

Vilket fruktansvärt vansinne det är med massförstörelsevapen, särskilt kärnvapen. Ibland slår det mig bara. Vansinne. Vilka tror vi att vi är, som leker med sådana vapen? Ibland verkar det som vi lurar oss själva att tro att vi kan hantera dem, eftersom vi har haft dem i 60 år och vi ännu inte har utplånat oss. Vi vaggas in i en falsk trygghet, eftersom vi inte märker av dessa monster direkt i vår vardag, vår bedrägliga vardagstrygghet. Men vi kommer att ha dessa vapen för all framtid, ända till den dag någon råkar avfyra en raket - då är det tack och hej. Och det kommer att hända förr eller senare, eftersom vi har all tid i världen på oss att hinna klanta till det. Någon gång, imorgon eller om tusen år, kommer det att smälla.

 

Det är ganska ironiskt att kunskapens träd, som i kristen tro ledde till syndafallet, oftast framställs som ett äppelträd. Äppelträdet förknippas med Newton (som han ju ska ha suttit under och funderat på gravitationen). Newton lade grunden till fysiken som i sin förlängning genom Einstein gav upphov till kärnvapen. Kanske var det Newtons äppelträd som var det riktiga kunskapens träd, som leder till människans fall...

 

Kärnvapenproblemet framställs ofta som ett "här-och-nu-problem". Hur ska vi hantera Iran? Har Saudiarabien verkligen skaffat kärnvapen? Varför ska USA utveckla nya kärnvapen? Dagsaktuella frågor. Men i skuggan av detta glömmer man bort att kärnvapenproblematiken är ett nytt evigt hot, som vi ska leva med resten av mänsklighetens framtid. För idén om att "av-uppfinna" kärnvapen kan vi nog glömma. Eftersom vi människor har en djupt rotad misstro mot andra människor vi inte känner, kommer kärnvapen alltid att finnas "eftersom de andra kanske har dem" eller "bara för att skydda oss med". Detta kan mycket väl bli vår undergång.