Mitt problem med buddismen

Buddismen är en på många sätt sympatisk religion. Fridsam, upplyst. Jag har läst mycket om den (och andra religioner), och finner den tilltalande på nästan alla plan. Utom ett mycket avgörande. Jag älskar livet. Buddismen ser livet som en plåga, ett straff och något som man strävar efter att slippa. Målet är nirvana, icke-tillvaron. Jag älskar livet, trots dess smärtor och orättvisor. Livet som företeelse är fantastiskt och därför är buddismen förkastlig.

Nästan alla stora religioner har sitt ursprung i axialåldern, millenniet innan vår tideräkning. Sedan dess har vi lärt oss mycket om universum och livet. Till exempel att jorden och människan inte är alltings mittpunkt, utan snarare en avkrok - ett litet gruskorn i utkanten av en galax (som i sin tur är en av miljarder galaxer). Vi behöver en ny tro som accepterar detta faktum, men som ändå hyllar livet och respekterar naturen.

I de tre mosaiska religionerna är en av grundbultarna att människan är guds avbild och står över allt annat levande. Det är en destruktiv och synnerligen otrevlig inställning full av hybris, som legitimerar vårt destruktiva sätt att behandla djur och natur. Det är en föreställning som frikopplar oss från omgivningen på ett helt felaktigt sätt.