Franciskus av Assisi

Inatt har jag inte sovit så mycket, då jag utövat intellektuell brottning med Franciskus av Assisi.Han levde under början av 1200-talet. Familjen var välbärgad, och Franciskus levde loppan i ungdomen, med prylar, fester, musik och kvinnor i överflöd. Efter en tid i fängelse och en tids sjukdom kom han dock till insikt om hur ytligt och innehållslöst hans liv var, och hur kedjad man kan vara av ägodelar. Detta kombinerat med en uppenbarelse gjorde att han radikalt ändrade livsföring. Han skänkte bort allt han ägde (allt! Inklusive kläderna på kroppen. Han iklädde sig en enkel brun klädnad med ett rep runt midjan) och fortsatte hela livet att ge av sig själv till andra. Han utsträckte sin kärlek till alla medmänniskor och även djuren (det finns en berömt målning av Franciskus predikandes framför fåglar), och fann en glädje och kärlek till livet.

Vem har väl inte känt sig kedjad av alla ägodelar och måsten? Visst är det inspirerande att frigöra sig från dessa ting och ägna sig åt glädjen, kärleken och generositeten i livet! Hans tankar om enkelheten, kärleken till allt liv, givmildheten och andligheten gör honom mycket lik Buddha - en kristen variant av Buddha skulle man kunna säga. De kom också båda från välbärgade familjer men insåg på toppen av det matriella välståndet att livet var tomt, en extensiell tomhet som inte kunde botas av matriella ting, om än kanske dövas något. De lämnade båda detta bakom sig och valde ett liv i enkelhet och fattigdom. Jag lockas av allt detta, det enkla livet utan prylar, ett liv i kontemplation. Jag kan kanske tro på någon form av högre makt, dock opersonlig sådan - snarare ett mönster eller underliggande kraft än någon slags personlig Gud som intresserar sig för människans liv och leverne. På det sättet lutar jag mer åt buddismen än kristendomen, men jag avfärdar även buddismen eftersom jag tycker den är allt för livsfrånvänd (och jag tror inte på reinkarnation, och inget liv efter detta överhuvudtaget).

Eventuellt kan jag hålla med den negativa teologin, som hävdar att det enda vi kan säga om Gud (jag gillar egentligen inte att använda begreppet Gud alls, eftersom det ger föreställningen om någon slags existerande varelse, när det snarare handlar om någon slag kraft eller mönster. Men i brist på bättre uttryck så får det duga. ) är vad "han" inte är. Till exempel kan vi säga att Gud inte är begränsad, eller att Gud inte är greppbar, att Gud inte är en varelse. Bara genom att använda språket för att tala om "honom" så har vi applicerat vårt mänskliga tänk på honom, och redan där har vi gjort fel. Denna tradition finns inom vissa delar av kristenheten, så där skulle jag eventuellt kunna ansluta mig till den synen de har. Men grundbulten i all kristendom är naturligtvis att gud blev människa, och det kommer jag nog aldrig kunna tro. Om det finns Något som är gud så tror jag inte att denna Någon är intresserad av människors liv och leverne, detta Något står långt bortom sådant (mer som tankarna på primus motor, den förste röraren, i antikens tankevärld, främst Aristoteles).

Detta innebär också att jag inte tror att det finns någon synd ur detta Någots (guds) perspektiv, och därmed inget Straff. Däremot kan vi naturligtvis förbryta oss mot skapelsen (återigen ett ord i brist på ett bättre), alltså "synd" ur vårt perspektiv. Till exempel att förstöra miljön eller ta liv. Nåväl, nog om detta för tillfället.