Generationsklyftor och framtidsvisioner

Jag läste precis en mycket tänkvärd artikel om synen på framtiden. Mannen som skriver är uppväxt under 60- och 70-talen, och beskriver den syn han som barn hade av framtiden. Det var en självklarhet att vi skulle ha koloniserat mars, ha flygande bilar á la Jetsons und so weiter. Alternativt skulle vi ha genomlevt ett globalt kärnvapenkrig och därefter leva vidare i ruinerna, någonting åt Mad Max-hållet.

När jag växte upp under 80- och 90-talet hängde dessa framtidsvisioner till viss del kvar, långt in på 90-talet var år 2000 inte ett årtal, det var en vision om framtiden (á la Jetsons). Men framtidsvisionerna började naggas i kanten ganska rejält redan under slutet av 80-talet. Dagens kids delar inte alls de tidigare framtidsvisionerna. De flesta har svårt att föreställa sig en framtid för människan alls, många föreställer sig att vi lever på det yttersta, nära utplåningen. De har svårt att föreställa sig att vi finns kvar om 100 år, och absolut inte om 500 eller 5000 år. Jag delar tyvärr denna syn till stor del. Det känns som vi lever på sluttampen av människans historia, vi börjar nå den gräns där vi inte kan överleva våra egna vapen och vår egen ohållbara livsföring. Men det var inte poängen. Poängen är att det är intressant att se hur bilden av framtiden har förändrats så kraftigt på en generation. Vi har kollektivt tappat framtidstron.