Gamla djupheter :-)

Hittade några gamla dikter jag skrev för snart 10 år sedan... när man var sådär tonårsdjup. Här är några:



Du kom till mig om natten

i månens bleka sken

vacker som en gudinna

men med ett hjärta av sten



Vi älskade passionerat

värmde varann

men när kärleksakten var slut

skrattade du och försvann



Jag älskar dig fortfarande

efter dessa 20 långa år

men ditt hjärta av sten

fällde aldrig en tår



------------



Vila dina läppar mot mina

Lägg ditt huvud på mitt bröst

Hör mitt hjärta som slår för dig

Lyssa på kärleken i min röst



Låt mig dela med mig av min värme

Låt mig hålla dig i min famn

Känn mina händer smeka ditt hår

Låt mig bli din själs lugna hamn



När livet känns tungt och mörkt

Kom och göm dig hos mig

Jag kan ge dig trygghet och glädje

När ingen annan kan trösta dig



----------------



Jag saknar dina ögon

Som tindrar när du ler

Jag saknar dig så det värker

Vad är det som sker?



Varför blev det så här?

Vad gjorde jag för fel?

Du sa att du var kär!

Min själ kan aldrig mer bli hel.



En salt droppe rullar sakta ner

Min själ är ett hav av tårar

Men jag har ingen som ser

Hur du mig ständigt sårar



Du brukade hela mina sår

Kyssa bort min smärta

Vi två var en under flera år!

Nu har du bränt mitt bultande hjärta.



Jag är frusen, ensam, naken

När jag sover har jag mardrömmar

Men för det mesta ligger jag vaken

Kan inte sova när mitt hjärta ömmar



Jag skrattar, busar och ler

Men min själ är ett hav av tårar

Det är bara ett skal av glädje ni ser

För att dölja hur du mig sårar



Ingen som håller mig varm

När känslostormar härjar inom mig

Jag lider ensam mitt i stadens larm

Det jag behöver kan jag bara få av dig.



-----------------



Ett barn utan känslor

En mor utan hopp

En bror utan glädje

en syster utan skratt

En far finns ej mer

han offrade sitt liv

i meningslöshetens slag

i de maktgalnas krig



----------------



Vad har du gjort med mig?

jag är förvirrad, vilsen

men jag tror jag är kär i dig.



Leker du bara med mig?

jag är förvirrad, vilsen

men jag tror jag vill ha dig.



Vad är det som är speciellt med dig?

jag är förvirrad, vilsen

du har rört om så mycket i mig.



Jag är förvirrad, vilsen

men jag tror jag älskar dig.



---------------------



Jag vandrar på gatan av hopplöshet

i en stad av förtvivlan.

Tungt över husen vilar en dimma av uppgivenhet

som tränger in i varje skrymsle.

I denna stad utan fågelsång

och där träden är döda sedan länge,

vandrar en grå figur sakta fram,

plågat och helt utan glädje.

Jag möter hans blick som är fylld av smärta

och rymmer en obeskrivlig tomhet,

som om hela universums plågor bor i hans hjärta.

Plötsligt inser jag att det är mig själv jag mött,

en spegelbild där jag har skådat all min egen svärta.

Och sakta förstår jag att staden är min själ,

där jag vandrar omkring på min inre resa.

Jag ser mig omkring och lägger märke till att alla hus är raserade.

Gigantiska skelett av sten och betong är allt som finns kvar.

En gång i tiden måste detta ha varit en blomstrande stad,

fylld av skratt och vackra toner.

Men nu är det en krigshärjad plats,

mald till grus och damm av bomber av besvikelse.

Jag letar febrilt igenom mina fickor

och hittar ett frö, ett frö av hopp.

Försiktigt planterar jag det i den brända jorden

och göder det med kärleksblandad förtvivlan.

Efter lång och fruktlös väntan

växer en liten klen planta upp.

Den är missbildad och plågad

men är ändå det vackraste jag sett.

Jag vårdar den ömt, denna det sista  hoppets planta.

Bräcklig och sårbar växer den sakta fram ur den svarta marken.

Jag fylls av en nästan naiv förhoppning

om att kunna leva på detta bräckliga hopp.

Men så en dag hör jag återigen flygplan

som kommer vid horisonten.

De vräker ner sina förödande bomber

av besvikelser och smärta.

Av min planta av hopp återstår bara

en liten bränd hög av aska.

Jag själv slungas av bombernas fruktansvärda kraft

ner i en avgrund helt utan ljus.

Så här sitter jag nu,

utan att kunna se,

och helt utan hopp.

Den enda jag hör är mina inre demoner

som rastlöst vandrar runt mig i mörkret.



-----------------------



Du försöker nå mig, skriker, skäller, gråter.

Men du når inte innnanför mitt skal.

Jag fäller in alla mina känselspröt

och blir hård som sten.

Slå mig, jag bryr mig inte.

Skäll, jag hör inte.

Gråt, jag ser inte.

Men krama mig, så brister jag.



-------------------------------------------------



Haha!! Ja jävlar vad djup man var.... :-)