Därför är jag inte socialdemokrat

Jag har växte upp under knappa förhållanden, där ost var en väldig lyx och att äta på restaurang var en omöjlighet. En del jag pratar med tycker det är märkligt att jag inte är socialdemokrat med tanke på detta - socialdemokraterna som säger att "alla ska med". Det finns många, många anledningar till att jag inte är socialdemokrat, men här är några;

- Socialdemokraternas politik kedjade fast vår familj i utanförskapet och bidragsberoendet.
- Socialdemokraternas politik tillät inte mig att utveckla min fulla potential i skolan, eftersom alla skulle stöpas i samma form.
- Socialdemokraternas politik uppmuntrar inte människor att drömma stora drömmar.
- Det var länge sedan Socialdemokraterna var ett arbetarparti. Det klingar synnerligen falskt när partipamparna sjunger om klasskamp.

Socialdemokraterna behövdes runt förra sekelskiftet, för att hävda arbetarnas rättigheter och bidra i kampen för demokrati. Jag är tacksam för det arbete de utfört. Hade jag varit född 100 år tidigare hade jag sannolikt engagerat mig i den socialistiska rörelsen, där det progressiva tänkandet fanns, där framåtandan och viljan att förbättra fanns. Kraften fanns där ändra fram till och med vänstervågen på sextiotalet - därefter har socialismen tappat gnistan och spelat ut sin roll. Möjligen var den en ideologi som behövdes i ett visst skede av historien för att uppnå frihet och demokrati - men som sedan spelat ut sin roll. Det finns inte särskilt mycket socialism kvar i Socialdemokraterna, och därmed har de i tysthet erkänt att deras ideologi inte längre behövs.

Socialdemokraternas version av rättvisa, att alla ska behandlas lika, tilltalar mig inte. Alla är inte lika, alla har olika förmågor och förutsättningar. Rättvisa måste vara att alla ges möjligheten att utveckla sin fulla potential.