Wilmington

Nu har jag kommit till Wilmington, och har hunnit bekanta mig med mina värdar Gene och Mary McCoy. Ett mycket trevligt pensionärspar som är stormförtjusta i Kalmar och Sverige. Vi har tittat lite i staden, varit hemma hos dem en sväng och ätit på en halvsunkig sportbar. Trevligt!

Det var en upplevelse att åka tåg från Newark till Wilmington också. Jag kan inte riktigt undgå känslan av att landet är på nedgång. Det är otroligt många byggnader som är fallfärdiga, och det är sopor överallt. Industrierna ser ut som om de inte moderniserats sedan 70-talet. Samtidigt finns det naturligtvis nybyggda skyskrapor och annat. Det jag tänkte på mest var att det säkert kommer ta tusentals år innan soporna, ruinerna och resterna av 1900-talet är borta, även om de skulle sluta förstöra mera nu.

Det är det märkliga med USA. Det är fattigt och nedgånget, rikt och framgångsrikt, våldsamt och gästvänligt, öppet men övervakat. Det är verkligen kontrastrikt. Det gör det svårt att förhålla sig till detta land.