Barndomsminnen

När jag var barn, på 80-talet, var hotet om invasion från Sovjetunionen fortfarande högst levande (intressanta kartor här). Absurt nog var det en del av vardagen att leva i ett samhälle som ständigt var halvmobiliserat och militariserat. I telefonkatalogen fanns alltid avdelningen “om kriget kommer” som beskrev hur man skulle agera. Där fanns den berömda meningen om att alla meddelanden om att motståndet skulle uppges var falska. Jag visste alltid var närmaste skyddsrum fanns. I skolan genomförde vi övningar där vi fick bege oss till skolans skyddsum. När broar byggdes konstruerades de för att man skulle kunna spränga dem enkelt, för att sakta ner fiendens framfart. Vid vägbyggen byggdes långa, breda raksträckor som skulle fungera som krigstida flygfält för stridsflyget. Alla män gjorde värnplikten, och alla som gjort värnplikten genomförde repövningar upp till 45-årsåldern. Man såg militärer överallt hela tiden, och det fanns baser spridda i landskapet. Armén hade enorma lager av mat, bränsle, fordon, kläder, gasmasker och allt annat man kunde tänkas behöva om importen av varor skulle strypas. Vi kunde ställa landet på krigsfot väldigt snabbt, och armén kunde sätta 700 000 man under vapen på några dagar. Staten hade färdigtryckta blanketter för att meddela familjerna om att deras makar/fäder/söner stupat i krig.

Det var ett väldigt annorlunda samhälle. Nu är militären skrotad, lagren tömda, “om kriget kommer” bortglömd, befolkningen militärt otränad, skyddsrummen övergivna och bortglömda, de underjordiska militärbaserna stängda och ofta fyllda med cement, och landet fullständigt oförmöget att skydda sig mot militära angrepp. Det är verkligen en välsignelse att leva i en så fredlig tid i det blodiga Europa! Låt oss njuta av freden och friheten, men låt oss bara inte vara naiva och tro att militära hot mot Sverige är något som aldrig mer kan uppstå.