Konfirmationen och kärleken.

Jag gick i åttan. Livet var fullt av bekymmer, och en del glädjeämnen. Tankarna var i stort sett helt ockuperade av Fia, som gick i min klass. Hon var en söt brunett med både charm och hjärna. Tämligen populär i klassen, dock försiktig på det amorösa området. Vi gick båda som katten kring het gröt, alldeles för blyga och osäkra för att våga ta första steget - trots att vi båda var väl medvetna om att det fanns ett ömsesidigt intresse. Kan man kalla det en olycklig kärlek när båda var kära i varandra? Jag antar att man kan det eftersom det aldrig blev mer än kärlekssjuka blickar. Höjdpunkten på vår ”relation” var den där gången vi höll varandra i handen sista dagen innan sommarlovet mellan åttan och nian. Jorden skälvde under mina fötter, solen dansade över himlen. Men mitt unga hjärta gick i kras dagligen, när vi aldrig kom längre. Vi fortsatte på detta sätt hela åttan, och stora delar av nionde året.

Jag vet inte när Fia tappade intresset, men jag antar att det var någon gång i slutet av nian eller strax efter. Jag höll dock hoppet levande den sommaren också. Vi hamnade på olika skolor när vi började gymnasiet, men träffades en gång ganska snart efter skolstarten, på ett gymnasiedisco på hennes skola. Jag var femton år gammal och blottade mitt hjärta för henne när vi dansade tryckare till Cecilia Wennerstens ”det vackraste”. I en sista desperat handling hade jag repat mod och bjudit upp henne. Till de smäktande tonerna satsade jag allt, tittade henne i ögonen och klämde ur mig ett ”jag älskar dig”. Hon tittade mig rakt i ögonen i en evighetslång sekund innan hon sa något i stil med ”nej, säg inte så”, omfamnade mig på nytt och fortsatte dansa. Smärtan var naturligtvis obeskrivlig. Med de fyra, försiktigt sagda, orden slet hon hjärtat ur min kropp och krossade det totalt. Men på den positiva sidan kan man väl säga att jag fick ett ordentligt avslut på den historien. Än idag är dock min bankomatkod (som jag skaffade vid denna tid) baserad på antalet bokstäver i hennes namn.

Konfirmationen var mitt i denna kärlekshistoria. Jag hade det inte lätt hemma heller, då mitt hem var bebott av trasiga människor och präglat av spruckna relationer. Kanske hade jag behövt finna tron, för att få tröst och vägledning mitt i detta kaos. Kombinationen av att ha en benhårt vetenskapligt baserad världsbild, en allmänt utbredd töntstämpel på allt kristligt och en hjärna fullkomligt full av andra spörsmål satte stopp för det. Den slutliga dödsstöten kom från präststackaren själv.

Jag minns inte vad han hette, så låt oss kalla honom Hans. Hans var en lång, gänglig man som blivit gråhårig alldeles för tidigt. Han kan inte ha varit mer än fyrtio och några år. Jag kunde aldrig sluta tänka att han skulle passat bra som revisor, han hade ett sådant utseende. Men nu var Hans vår konfirmationspräst, och skulle därmed försöka få ett femtontal hormonstinna fjortonåringar att lära sig något om den rätta tron. Det var kanske inte det enklaste, med tanke på att de flesta av lärjungarna suktade mer efter konfirmationspresenterna än efter att finna vägen till Gud.

Vi gick i undervisning hos Hans en gång i veckan under hela åttan. Varje torsdag cyklade jag till församlingshemmet för att lyssna till prästens ord. Det var rätt trevligt, han pratade en stund och sen fikade vi alla tillsammans. En gammal tant som arbetade i församlingshemmet brukade baka bullar som var fantastiskt goda. Men förtroendet för prästen som andlig ledsagare tappade jag redan på första träffen.

Vi steg in i det lilla undervisningsrummet, där stolarna var uppställda i en cirkel. Hans kom in och presenterade sig och sin medhjälpare, en något yngre kvinna. Han bad oss sitta ner, vilket vi följaktligen gjorde. Han pratade sedan lite om hur året skulle komma att gestalta sig, med undervisning och konfirmation i maj påföljande år. Sedan kom det som jag uppfattade som dödsstöten mot den andliga undervisningen. Väldigt odramatiskt. Hans försökte förklara vad tron var för något, hur den fungerade. Som sann efterföljare till Jesus försökte han sig på en liknelse som gick ungefär som följer;

”När ni kom in här för en stund sedan bad jag er sätta er ner. Var det då någon av er som kontrollerade stolen, kände och klämde på den, kollade att alla skruvarna var ordentligt iskruvade?”

En talande tystnad bland oss bekräftade att så icke var fallet.

”Sådan är tron på Gud. Ni litade till er tro på stolarna, och satte er ner. Precis så är tron på Gud, man behöver inte kontrollera att han finns där innan man vågar luta sig mot honom – precis som med stolarna.”

Ding, ding. Lilla motståndsklockan ringde inne i huvudet. Jag satte mig inte ner på stolen baserat på någon abstrakt tro på stolens bärkraft. Jag satte mig på stolen därför att min erfarenhet sade mig att en överväldigande majoritet av alla stolar tål att sittas på – faktum är att jag aldrig satt mig på en stol som inte hållit. En handlig baserad på empirisk erfarenhet, således. Jag hade suttit på många stolar, men aldrig sett till Gud. Hur ska jag då kunna luta mig mot Gud på samma sätt som jag satte mig på stolen? Av någon anledning räckte detta för att jag skulle tappa tilltron till Hans förmåga att leda flocken rätt. Antagligen gick jag dit med en undermedveten väntan på att få en enda liten bekräftelse på att allt han sa var humbug – och där kom den.

Efter ytterligare ett par veckor meddelade jag min mor att jag tänkte hoppa av konfirmationsundervisningen, då jag till skillnad från många av mina jämnåriga faktiskt ansåg att man åtminstone borde känna att det fanns en teoretisk möjlighet att man skulle tro på riktigt. Jag var inte ute efter presenterna. Men mor och mormor gaddade ihop sig och mer eller mindre tvingade mig att fortsätta, ”du kan väl gå klart undervisningen, så kan du ju välja att inte konfirmera dig sen om du känner så”. Så så blev det. Jag har inget minne alls av något särskilt som hände eller sades under hela årets undervisning, utom ett enda. Det var när Hans hade enskilt samtal med oss alla, och frågade om man hade börjat utveckla någon gudstro. Jag svarade att jag var intresserad och på god väg. Det var inte helt osant – intresserad var jag, men däremot var jag inte i närheten av att faktiskt tro. Men vad skulle man säga när man som fjortonåring blir ställd mot väggen av prästen.

Det blev konfirmation också, en vacker dag i maj. Fia kom till konfirmationen med en ros till mig. Hon viskade i mitt öra ”jag tänkte skriva jag älskar dig, men gjorde det inte”. Den meningen gav mig många sömnlösa nätter. Självklart menade hon att hon inte skrev det – men i min vilda fantasi grubblade jag över om hon menade att hon inte älskade mig eller om hon menade att hon inte skrev det. Jag blev överlycklig och förtvivlad på samma gång av den där meningen. Osäkerheten gjorde att jag fortsatte gå som katten kring het gröt – och gjorde ingenting för att vinna henne förrän det var försent.

Jag har kvar rosenbladen i en gammal silverdosa. Jag ids inte kasta dem nu, de representerar en viktig del av mitt liv.