Wittgenstein

Wittgenstein fascinerar mig. Hans syfte med filosofin var att slippa den. Han tänkte på de filosofiska problemen på ett helt nytt sätt - nämligen att de filosofiska problemen uppstår när våra tankeprocesser slår i den språkliga väggen, alltså att språket definierar vad vi kan tänka och hur vi tänker det. Vi växer upp och socialiseras, vi ärver språket och därmed dess inbyggda barriärer. Han skriver bland annat att vårt förstånd "förhäxas" av vårt språk. Vi är fångar i en världsbild, och kan inte bryta oss ur fångenskapen eftersom den är formad av språket som i sin tur formar vad vi kan tänka.

Han menar att filosofi är en verksamhet, inte resultatet av en verksamhet. Hans mål med filosofin var att lösa de språkliga knutarna, barriärerna, och därmed alla filosofiska problem. "Filosofin är en kamp mot förhäxandet av vårt förstånd genom vårt språk". Därmed skulle filosofen kunna få frid. Han var plågad av de filosofiska problemen, och såg den filosofiska processen som ända sättet att hitta ett botemedel. "Filosofi är ett helvete!" sade han till Bertrand Russel. Det är en plågad hjärnas kamp för att bli fri - men förgäves.

Anledningen att vi sitter med samma filosofiska problem idag som för två tusen år sedan beror enligt Wittgenstein på att vårt språk är uppbyggt på samma logik. Så länge vi har ord för tidens gång, rummets utsträckning, Gud, sant, falskt, möjligt och så vidare kommer vi vara fångar i samma problem. (Jag antar att det är detta som gjorde att till exempel aboriginerna kunde dö om man satte dem i fängelse, för de hade inte vår föreställning om tidens flöde och kunde därmed inte se slutet på fängelsevistelsen. De hade inga ord för det, och således fanns det inte i deras tankevärld.)

Wittgenstein led av att se människor vandra samma tankemässiga vägar som sina förfäder, stöta på samma tankeknutar, fundera över samma filosofiska problem. Allt på grund av språkets begränsningar. Han "ser alltså den ene efter den andre gå samma stigar, och vi vet redan var de kommer att ta av, var de kommer att gå rakt fram utan att upptäcka avtagsvägen, etc, etc. Därför borde jag sätta upp skyltar överallt där felaktiga stigar svänger av för att hjälpa andra genom de svåra passagerna".

Här någonstans tangerar han en tanke som finns i många religiösa system - att man bara kan uppnå total frid genom att släppa taget om sitt jag. Om detta jag även innefattar den personlighet man har som är formad av språket, så vill alltså Wittgenstein hjälpa oss att nå samma frid som till exempel Buddha. Nirvana. När Buddha menade att jaget och den fysiska tillvaron var vad man blev fri ifrån när man uppnådde nirvana menar Wittgenstein att man når total frid om man kan frigöra sig från språket och alla de inbyggda hinder, problem, plågor som finns däri. Och eftersom våra jag formas av språket, även en frigörelse från jaget.

Att våra personligheter kan formas efter det språk vi behärskar kan jag själv intyga. Jag definierade mig som ateist under ett antal år, och formade mitt jag utifrån denna definition. När jag senare fick kännedom om vad det är att vara agnostiker (något förenklat: att tro att vi inte kan veta om det finns en gud eller inte) märkte jag att det egentligen var det jag var. När jag lärt mig detta började jag tänka lite annorlunda, och öppna mig mera för olika religiösa tankesystem. Det ingår på något sätt i att vara agnostiker att vara öppen och söka kunskap om dessa frågor, medan man som ateist kategoriskt avfärdar det hela. Naturligtvis skedde det hela på ett undermedvetet plan, det var inte så att jag tänkte "jaha, om jag är agnostiker så är det ju okej att vara intresserad av olika religioner". Men när jag börjat definiera mig som det så blev jag mer intresserad. Märkligt, men fascinerande. Betänk då att vi definierar oss själva och vår omvärld med tusentals begrepp. Vad skulle ha hänt om vi inte hade haft ord för till exempel tid, Gud, krig eller nation? Hur hade vi då uppfattat världen?