Inkomststyrt barnbidrag

Barnbidraget är en mycket märklig företeelse. Ett bidrag som ges till alla föräldrar, oavsett inkomst. Jag själv har växt upp under knappa förhållanden, där barnbidraget varje månad användes till att se till att jag och min bror hade kläder på kroppen, skor på fötterna och mat på bordet. Hela bidraget användes till detta, aldrig något annat. I min omgivning fanns det andra familjer där det såg annorlunda ut. Ibland kunde barnbidraget användas till resor, eller till besparingar. Något enstaka barn fick själv disponera hela sitt barnbidrag som månadspeng. Men dominerande bland dessa familjer var sparandet. Hela eller delar av barnbidraget stoppades in på något konto varje månad, pengar som sedan kunde användas till bland annat körkort, språkresor och liknande när barnet blev äldre. På samma sätt ser det ut idag.

Detta är ett felaktigt system. Barnbidraget ska ges till just de föräldrar som behöver hjälp med de löpande kostnaderna för barnen. Våra skattepengar bör inte skänkas i bidrag till föräldrar som inte behöver dem; den som har råd att lägga hela barnbidraget på hög bör vara utan. Det blir också skevt när barnen växt upp, och ungdomarna från låginkomstfamiljerna inte har råd att till exempel ta körkort, eller åtminstone måste arbeta ihop pengarna själva. Samtidigt kan skattepengarna finansiera de rikare barnens körkort, lägenheter eller resor.

Ett barnbidrag som ges till alla, helt utan åtskillnad, bidrar till att öka segregationen mellan de som har pengar och de som är utan. Barnbidraget kostar runt 24 miljarder per år, kanske lite mer nu sedan höjningen (som naturligtvis är uppenbart valfläsk från regeringen Persson). Genom ett inkomstprövat barnbidrag skulle man antingen kunna minska denna kostnad med flera miljarder, eller kunna omfördela det så att de fattigaste familjerna får mera. Om man väljer att minska kostnaden med några miljarder skulle man kunna anställa tusentals personer inom vård, skola och omsorg. Eller om vi skulle välja att omfördela barnbidraget istället, skulle de fattigaste barnen kanske slippa mobbas i skolan för att de har trasiga, gamla kläder eller på annat sätt utmärks som fattiga. Själv minns jag till exempel hur pinsamt det kändes att ha en gammal sirapsflaska med hemkokt saft på utflykterna med klassen, eftersom vi inte hade råd att köpa läsk som de andra. Idag kan jag väl vara glad ur hälsosynpunkt att vi inte hade råd att hälla i oss läsk hela dagarna, men det är en annan sak.

Vare sig vi väljer att sänka utgifterna för barnbidraget eller om vi väljer att omfördela det, så kan vi konstatera att familjerna som skulle få minskat eller avskaffat barnbidrag egentligen inte skulle lida av det, medan effekten i andra änden skulle kunna bli mycket positiv. En åsikt som denna är naturligtvis inte populär hos föräldrarna som skulle bli av med sitt bidrag, men jag tror att om de funderar på det, så inser även de att systemet som vi har idag är sjukt.

Är jag feminist?

Är jag feminist? Om det betyder att män och kvinnor är lika mycket värda, ska ha samma rättigher och skyldigheter och lika lön för lika arbete; då är jag det, utan tvekan. Jag tror att de flesta i min generation ser det som en självklarhet.

För några månader sedan hörde jag ett radioinslag från 60-talet om den moderna pappan. Ett ungt par med ett litet barn intervjuades, där pappan tydligen ansågs ytterligt modern. Han lagade nämligen mat en gång i veckan, för att avlasta "lilla frugan". Denna prestation gjorde honom förtjänt av en intervju i radio. För mig framstod radioinslaget som närmast humoristiskt, tills det slog mig att programmet bara var 15-20 år äldre än jag. Detta var alltså bara nån generation tillbaka i tiden. Den duktiga pappan lever sannolikt fortfarande och är väl strax över pensionsåldern idag. I synen på kvinnan är det dock en avgrundsdjup ravin mellan oss.

Men jag kan inte låta bli att irritera mig något på ordet "feminism", eftersom det fortfarande pekar på ena könet. Jag föredrar att kalla mig humanist, och tycker att män och kvinnor ska behandlas lika.

Mellanöstern

Två intressanta skeenden utspelar sig just nu med anknytning till mellanöstern. För det första har Hamas vunnit valet i Palestina, och för det andra har kritiken mot Jyllandspostens publicering av nidbilder av profeten eskalerat till ett hat mot Danmark (och faktiskt även Sverige och Norge.)

Hamas valseger är oerhört problematisk. För det första vill jag slå fast att det är en självklarhet att vi ska respektera ett demokratiskt val, så att Hamas legitimt har makten är inget att diskutera. Det stora bekymret är att Hamas är en religiös organisation, som har slagit fast att det är en plikt för alla rättrogna muslimer att arbeta för Israels utplåning. I och med att det är en helig plikt mot Gud kan Hamas inte gärna backa från detta även om de skulle vilja; då sätter de sig över Allah. Det är väldigt svårt att se hur en sådan regering ska kunna arbeta efter omvärldens mer eller mindre accepterade plan på en tvåstatslösning. Israel har frusit sina bidrag till Palestinska myndigheten, och USA verkar göra det samma. EU har inte varit lika definitiv, men sagt att Hamas måste upphöra med sin terrorverksamhet och erkänna Israel. Medan politikerna förhandlar går folket mot ännu en katastrof, i och med att hjälpen från omvärlden upphör. Som vanligt i den delen av världen är ingenting enkelt. Jag följer utvecklingen med spänning.

Jyllandspostens publicering av teckningar av profeten Muhammed för fyra månader sedan väcker mer och mer hat. Nu bränner man danska flaggor, och skandinaviska medborgare har fått ett ultimatum att lämna palestinska områden. Danska varor ska bojkottas av flera muslimska länder. Hatet växer.
Jag har förståelse för muslimernas upprördhet. Men jag värderar yttrandefriheten högre. Per Svensson som är kulturchef på Expressen uttryckte det väl när han sa att vi har kämpat flera sekler för rätten att få vara hädiska, och den rätten måste vi slå vakt om. Principen måste vi värna stenhårt. Sen kan man ha synpunkter på de här enskilda bilderna, men det är egentligen en annan diskussion.

Konsten att döda en planet

Att döda en planet är inte så lätt som man kanske kan tro, i alla fall inte utan att använda kärnvapen. Ur ett mänskligt perspektiv tar det lång tid av idogt arbete, åtminstone ett par-tre sekel. Men eftersom vi är så envisa, och faktiskt har lyckats ena hela mänskligheten i denna strävan, har vi kommit en bra bit på vägen. Nästan alla människor på jorden bidrar så gott de kan i denna grandiosa uppgift, och ett särskilt hedersomnämnande måste ges till våra vänner i USA. I det stora landet i väster har varje medborgare verkligen kämpat på, och producerar avsevärt mer utsläpp och avfall än vi andra. Men det är inget att skämmas för, vi i västra Europa ligger inte allt för långt efter.

I u-länderna sackar man efter som vanligt. Varje enskild individ förbrukar inte särskilt mycket där. Västvärlden gör sitt bästa för att även dessa länder ska komma ikapp vad gäller konsumtion och förbrukning, men än är det en bit kvar tills de är lika duktiga som vi. Detta pinsamma faktum försöker ofta regeringarna och företagen kompensera genom att ha väldigt tillåtande lagar, och hoppa över det där med reningsverk. Vi ska ju heller inte glömma att de gör sitt bästa för att avverka regnskogarna. Så trots allt måste man väl säga att de kämpar på så gott de kan.

Som tur är har ju planeten själv också inbyggda mekanismer för att hjälpa oss på traven. I Arktis finns enorma lager metangas, ungefär 10 000 miljarder ton, i frusen form på havsbottnarna (Vetenskapens värld 26/1). Bara vi kan höja temperaturen några grader så kan dessa lager frigöras och släppas ut i atmosfären, och då händer det grejer. Metangasen är en oerhört kraftig växthusgas, och temperaturen på jorden skulle höjas till nivåer som inte förekommit på fyra miljarder år. Då har vi äntligen lyckats i vår kollektiva strävan, åtminstone nästan. Planeten skulle kanske inte vara helt död, men inte långt därifrån. Det lär inte krävas allt för stora ansträngningar därefter för att jorden ska bli som Venus.
Då är det bara applådera; Grattis, vi lyckades!