Det är synd om människorna...
...sa Strindberg.
Jag gråter sällan. Jag gråter väldigt sällan för omständigheter i mitt eget liv. Men det finns saker som rör mig djupt - tankar och känslor som ligger långt in i mig, som jag inte kommer i kontakt med särskilt ofta. En sådan känsla, tanke, insikt som ibland får mig att fälla tårar är människans ensamhet. Jag tänker då inte på mig själv eller någon specifik person i bekantskapskretsen, utan på den allmänmänskliga, eländiga ensamheten i livet - den där existensiella ensamheten som människan i tusentals år sökt dämpa, med religion, med droger, med utsiktslösa försök att hänge sig helt åt andra människor - bara för att slutligen ändå vara ytterligt ensamma i sin kamp med livet och tillvaron. Det mänskliga eländet kan framkalla tårar och förtvivlan hos mig, och en önskan att kunna skänka alla själsligt ensamma människor värme och samvaro.
När jag bodde i Stockholm utspelade sig en händelse som jag brukar fundera på ibland, som berör mig. Det var vinter, med ganska mycket snö. Utanför vår lägenhet var snövallar upplogade kring gångbanorna. Vi satt och åt frukost inne i värmen, jag och Erica. Genom fönstret såg jag en krokig man med käpp komma gående, sakta, sakta. I andra handen hade han en systembolagspåse. Gissningsvis var han i åttioårsåldern, möjligen yngre men sliten av livet. När han passerade nedanför vårt fönster halkade han, och ramlade med huvudet först rakt in i snövallen. Han låg där och sprattlade hjälplöst, otroligt ensam mitt i vårt samhälle. Jag gick naturligtvis ut och hjälpte honom upp, och följde honom hem till sin lägenhet i området. Han luktade alkohol, men var inte särskilt berusad. Hans lägenhet var fylld av ting och minnen av ett liv tillsammans med sin fru, som uppenbarligen inte längre var i livet. Han var så ensam. Jag har full förståelse för att han i sin ensamhet försökte dränka sin tomhet i sprit. Den gamle mannen var otroligt glad och tacksam för att jag hjälpte honom, och insisterade på att få ge mig en "guldtia" - jag protesterade milt men tackade och tog emot; jag ville inte såra honom. Jag såg honom aldrig mer, men tänker på honom ofta - på hans ensamhet, utsatthet. På hur all världens existensiella smärta på något sätt koncentrerades i honom när han låg där ensam med huvudet begravt i snödrivan, ytterligt ensam och övergiven, på väg hem med ett hopplöst försök till tröst i flytande form i flaskorna i systembolagspåsen.
Jag gråter sällan. Jag gråter väldigt sällan för omständigheter i mitt eget liv. Men det finns saker som rör mig djupt - tankar och känslor som ligger långt in i mig, som jag inte kommer i kontakt med särskilt ofta. En sådan känsla, tanke, insikt som ibland får mig att fälla tårar är människans ensamhet. Jag tänker då inte på mig själv eller någon specifik person i bekantskapskretsen, utan på den allmänmänskliga, eländiga ensamheten i livet - den där existensiella ensamheten som människan i tusentals år sökt dämpa, med religion, med droger, med utsiktslösa försök att hänge sig helt åt andra människor - bara för att slutligen ändå vara ytterligt ensamma i sin kamp med livet och tillvaron. Det mänskliga eländet kan framkalla tårar och förtvivlan hos mig, och en önskan att kunna skänka alla själsligt ensamma människor värme och samvaro.
När jag bodde i Stockholm utspelade sig en händelse som jag brukar fundera på ibland, som berör mig. Det var vinter, med ganska mycket snö. Utanför vår lägenhet var snövallar upplogade kring gångbanorna. Vi satt och åt frukost inne i värmen, jag och Erica. Genom fönstret såg jag en krokig man med käpp komma gående, sakta, sakta. I andra handen hade han en systembolagspåse. Gissningsvis var han i åttioårsåldern, möjligen yngre men sliten av livet. När han passerade nedanför vårt fönster halkade han, och ramlade med huvudet först rakt in i snövallen. Han låg där och sprattlade hjälplöst, otroligt ensam mitt i vårt samhälle. Jag gick naturligtvis ut och hjälpte honom upp, och följde honom hem till sin lägenhet i området. Han luktade alkohol, men var inte särskilt berusad. Hans lägenhet var fylld av ting och minnen av ett liv tillsammans med sin fru, som uppenbarligen inte längre var i livet. Han var så ensam. Jag har full förståelse för att han i sin ensamhet försökte dränka sin tomhet i sprit. Den gamle mannen var otroligt glad och tacksam för att jag hjälpte honom, och insisterade på att få ge mig en "guldtia" - jag protesterade milt men tackade och tog emot; jag ville inte såra honom. Jag såg honom aldrig mer, men tänker på honom ofta - på hans ensamhet, utsatthet. På hur all världens existensiella smärta på något sätt koncentrerades i honom när han låg där ensam med huvudet begravt i snödrivan, ytterligt ensam och övergiven, på väg hem med ett hopplöst försök till tröst i flytande form i flaskorna i systembolagspåsen.
Etiketter: filosofi, historia, media, politik, religion, tänkvärt
Skriven av Niklas 22:02
|
1 comments
Nyligen läste jag ut Ryszard Kapuscinskis "På resa med Herodotos". En utmärkt bok, som knyter samman författarens egna resor i världen med 
