Det kanske var något övermodigt av Francis Fukuyama att utropa ”slutet på historien” efter kalla krigets slut 1992. Tanken var att det finns en världsomspännande koncensus om att den liberala demokratin och kapitalismen är det styrelseskick som är accepterat av de flesta stater. Den ideologiska kampen skulle därmed vara avslutad. Det må vara en sanning med modifikation – men det är ändå värt att fundera kring de andra faktorer som idag påverkar våra liv. Det kanske är dags att inrikta folkstyret på andra frågor än bara styrelseskicket för våra stater.
Till sommaren invigs LHC (Large Hadron Collider), världens största partikelaccelerator, vid CERN-laboratoriet i Schweiz. Denna 2,7 km långa maskin ska krocka partiklar mot varandra i hastigheter som är en hårsmån från ljusets. Forskarna vill på detta sätt återskapa det som skedde under de första delarna av den första sekunden av universums tillblivelse i big bang. Experterna är lyriska – det ska bli början på en helt ny era inom fysiken, där vi ska kartlägga materians tillblivelse, tidsresor och den så kallade Gudspartikeln: Higgspartikeln.
Vad som händer när LHC tas i bruk är osäkert. Det kan komma att uppstå små svarta hål. Det kan uppkomma okänd materia som inte beter sig som normal materia. Det finns ett stort antal okända faktorer, som kan få oanade konsekvenser. Det finns till exempel en minimal risk att de mikroskopiska svarta hålen inte alls försvinner av sig självt, som forskarna tror, utan att de istället växer och kan sluka planeten. Det låter som science fiction, men är en teoretisk möjlighet. Det finns också risk att det kan uppstå helt oförutsedda effekter, som inte är möjliga att kontrollera. Vad händer om en ny typ av materia uppkommer, som inte alls fungerar ihop med den typ av materia som vår värld är byggd av? Att helt lita på forskarnas avfärdanden av riskerna är inte särskilt klokt, eftersom de tillhör de redan frälstas skara.
Som enskild medborgare har vi inte mycket att säga till om i dessa, och liknande, sammanhang. Är forskningsresultaten värda risken, även om den är minimal? Forskningen har alltid gjort misstag, men tidigare i historien har dessa misstag haft begränsade konsekvenser. Idag lever vi i en tid när ett enda misstag hos vissa forskare kan få världsomspännande konsekvenser.
När den första vätebomben provsprängdes var forskarna medvetna om att det fanns en minimal risk att hela atmosfären skulle fatta eld, och utplåna allt liv på jorden. Man ansåg dock att risken var så liten, och de eventuella framgångarna så stora, att det var värt att chansa. Den gången gick det ”bra”. Domedagsvapnet klarade testet. Men sedan dess har forskningen gått framåt på alla områden, och inom många forskningsgrenar bedrivs experiment som kan få fatala konsekvenser för livet på jorden om de misslyckas. Det handlar om allt från LHC till försöken att skapa konstgjort liv, genmodifiering, artificiell intelligens m.m.
Var går gränsen för forskarnas frihet? Personligen tycker jag det är viktigt att vetenskapen står fri från politisk påverkan – till en viss gräns. När experiment utförs där det finns en risk, om än minimal, att det kan sätta en punkt för allt liv på jorden – då är det kanske dags att överväga att ställa även forskningen under folkstyret. Fukuyamas tes om slutet på historien kanske bör modifieras – folket kanske inte längre väljer mellan drastiskt olika ideologier, men bör få ta ställning till vad som ska få göras i forskningens framstegs namn. Är medelsvensson beredd att låta fantastiska forskningsframsteg väga tyngre än risken att utplåna livet? Jag är tveksam.
Etiketter: filosofi, fysik, politik, tänkvärt
