Vad är det för j-la straff?

En 16-åring knivhögg en 47-åring till döds i september. Domen kom idag. 6 månaders ungdomsvård för dråp. Jag mår illa.

Ny bil

Köpte en bil förra veckan, men har inte skrivit om det eftersom jag ville överraska Erica. En liten fin Toyota Yaris från år 2000. Trevlig att köra, billig att äga och relativt säker och miljövänlig. En klok bil. Så kan man göra andra saker som är spännande istället.

Idag har jag varit och köpt ett bra underställ, och fyra linnen. Behöver träningskläder. Men det var nog all shopping det blir den här månaden, bilen var ju inte direkt gratis.

Puss

Hittade en härlig bild i mobilen, tagen i december. Det är vår kissekatt Caesar som ger mig en puss mitt på näsan.

Konfirmationen och kärleken.

Jag gick i åttan. Livet var fullt av bekymmer, och en del glädjeämnen. Tankarna var i stort sett helt ockuperade av Fia, som gick i min klass. Hon var en söt brunett med både charm och hjärna. Tämligen populär i klassen, dock försiktig på det amorösa området. Vi gick båda som katten kring het gröt, alldeles för blyga och osäkra för att våga ta första steget - trots att vi båda var väl medvetna om att det fanns ett ömsesidigt intresse. Kan man kalla det en olycklig kärlek när båda var kära i varandra? Jag antar att man kan det eftersom det aldrig blev mer än kärlekssjuka blickar. Höjdpunkten på vår ”relation” var den där gången vi höll varandra i handen sista dagen innan sommarlovet mellan åttan och nian. Jorden skälvde under mina fötter, solen dansade över himlen. Men mitt unga hjärta gick i kras dagligen, när vi aldrig kom längre. Vi fortsatte på detta sätt hela åttan, och stora delar av nionde året.

Jag vet inte när Fia tappade intresset, men jag antar att det var någon gång i slutet av nian eller strax efter. Jag höll dock hoppet levande den sommaren också. Vi hamnade på olika skolor när vi började gymnasiet, men träffades en gång ganska snart efter skolstarten, på ett gymnasiedisco på hennes skola. Jag var femton år gammal och blottade mitt hjärta för henne när vi dansade tryckare till Cecilia Wennerstens ”det vackraste”. I en sista desperat handling hade jag repat mod och bjudit upp henne. Till de smäktande tonerna satsade jag allt, tittade henne i ögonen och klämde ur mig ett ”jag älskar dig”. Hon tittade mig rakt i ögonen i en evighetslång sekund innan hon sa något i stil med ”nej, säg inte så”, omfamnade mig på nytt och fortsatte dansa. Smärtan var naturligtvis obeskrivlig. Med de fyra, försiktigt sagda, orden slet hon hjärtat ur min kropp och krossade det totalt. Men på den positiva sidan kan man väl säga att jag fick ett ordentligt avslut på den historien. Än idag är dock min bankomatkod (som jag skaffade vid denna tid) baserad på antalet bokstäver i hennes namn.

Konfirmationen var mitt i denna kärlekshistoria. Jag hade det inte lätt hemma heller, då mitt hem var bebott av trasiga människor och präglat av spruckna relationer. Kanske hade jag behövt finna tron, för att få tröst och vägledning mitt i detta kaos. Kombinationen av att ha en benhårt vetenskapligt baserad världsbild, en allmänt utbredd töntstämpel på allt kristligt och en hjärna fullkomligt full av andra spörsmål satte stopp för det. Den slutliga dödsstöten kom från präststackaren själv.

Jag minns inte vad han hette, så låt oss kalla honom Hans. Hans var en lång, gänglig man som blivit gråhårig alldeles för tidigt. Han kan inte ha varit mer än fyrtio och några år. Jag kunde aldrig sluta tänka att han skulle passat bra som revisor, han hade ett sådant utseende. Men nu var Hans vår konfirmationspräst, och skulle därmed försöka få ett femtontal hormonstinna fjortonåringar att lära sig något om den rätta tron. Det var kanske inte det enklaste, med tanke på att de flesta av lärjungarna suktade mer efter konfirmationspresenterna än efter att finna vägen till Gud.

Vi gick i undervisning hos Hans en gång i veckan under hela åttan. Varje torsdag cyklade jag till församlingshemmet för att lyssna till prästens ord. Det var rätt trevligt, han pratade en stund och sen fikade vi alla tillsammans. En gammal tant som arbetade i församlingshemmet brukade baka bullar som var fantastiskt goda. Men förtroendet för prästen som andlig ledsagare tappade jag redan på första träffen.

Vi steg in i det lilla undervisningsrummet, där stolarna var uppställda i en cirkel. Hans kom in och presenterade sig och sin medhjälpare, en något yngre kvinna. Han bad oss sitta ner, vilket vi följaktligen gjorde. Han pratade sedan lite om hur året skulle komma att gestalta sig, med undervisning och konfirmation i maj påföljande år. Sedan kom det som jag uppfattade som dödsstöten mot den andliga undervisningen. Väldigt odramatiskt. Hans försökte förklara vad tron var för något, hur den fungerade. Som sann efterföljare till Jesus försökte han sig på en liknelse som gick ungefär som följer;

”När ni kom in här för en stund sedan bad jag er sätta er ner. Var det då någon av er som kontrollerade stolen, kände och klämde på den, kollade att alla skruvarna var ordentligt iskruvade?”

En talande tystnad bland oss bekräftade att så icke var fallet.

”Sådan är tron på Gud. Ni litade till er tro på stolarna, och satte er ner. Precis så är tron på Gud, man behöver inte kontrollera att han finns där innan man vågar luta sig mot honom – precis som med stolarna.”

Ding, ding. Lilla motståndsklockan ringde inne i huvudet. Jag satte mig inte ner på stolen baserat på någon abstrakt tro på stolens bärkraft. Jag satte mig på stolen därför att min erfarenhet sade mig att en överväldigande majoritet av alla stolar tål att sittas på – faktum är att jag aldrig satt mig på en stol som inte hållit. En handlig baserad på empirisk erfarenhet, således. Jag hade suttit på många stolar, men aldrig sett till Gud. Hur ska jag då kunna luta mig mot Gud på samma sätt som jag satte mig på stolen? Av någon anledning räckte detta för att jag skulle tappa tilltron till Hans förmåga att leda flocken rätt. Antagligen gick jag dit med en undermedveten väntan på att få en enda liten bekräftelse på att allt han sa var humbug – och där kom den.

Efter ytterligare ett par veckor meddelade jag min mor att jag tänkte hoppa av konfirmationsundervisningen, då jag till skillnad från många av mina jämnåriga faktiskt ansåg att man åtminstone borde känna att det fanns en teoretisk möjlighet att man skulle tro på riktigt. Jag var inte ute efter presenterna. Men mor och mormor gaddade ihop sig och mer eller mindre tvingade mig att fortsätta, ”du kan väl gå klart undervisningen, så kan du ju välja att inte konfirmera dig sen om du känner så”. Så så blev det. Jag har inget minne alls av något särskilt som hände eller sades under hela årets undervisning, utom ett enda. Det var när Hans hade enskilt samtal med oss alla, och frågade om man hade börjat utveckla någon gudstro. Jag svarade att jag var intresserad och på god väg. Det var inte helt osant – intresserad var jag, men däremot var jag inte i närheten av att faktiskt tro. Men vad skulle man säga när man som fjortonåring blir ställd mot väggen av prästen.

Det blev konfirmation också, en vacker dag i maj. Fia kom till konfirmationen med en ros till mig. Hon viskade i mitt öra ”jag tänkte skriva jag älskar dig, men gjorde det inte”. Den meningen gav mig många sömnlösa nätter. Självklart menade hon att hon inte skrev det – men i min vilda fantasi grubblade jag över om hon menade att hon inte älskade mig eller om hon menade att hon inte skrev det. Jag blev överlycklig och förtvivlad på samma gång av den där meningen. Osäkerheten gjorde att jag fortsatte gå som katten kring het gröt – och gjorde ingenting för att vinna henne förrän det var försent.

Jag har kvar rosenbladen i en gammal silverdosa. Jag ids inte kasta dem nu, de representerar en viktig del av mitt liv.

Intressant!

Läste precis en artikel på SvD om att lära små barn läsa, på ett helt annat (mer naturligt) sätt än den traditionella bokstavsträningen man använder inom skolan. Det har visat sig att barn på 18 månader kan börja lära sig. Det viktiga är att man gör det på ett lekfullt sätt, och struntar i bokstäverna - man går direkt på orden. Läs artikeln, där framgår det mycket bättre. Det handlar inte om att försöka pressa barnen till att bli någa geniala underbarn.

Se här:
http://www.svd.se/dynamiskt/idag/did_14487210.asp

Frånsprungen?

Läste en intressant artikel idag i tidningen Fokus om "MySpace-generationen". Det är kidsen födda på 90-talet som nätverkar via MySpace och liknande sajter. De beskrevs som en generation som själva skapar det de vill se och uppleva, till skillnad från MTV-generationen från sent 70-tal och tidigt 80-tal som växt upp som passiva mottagare framför snabba MTV-klipp. Även om jag själv inte är total analfabet när det gäller MySpace-liknande sajter, och är en tämligen flitig bloggare (och tidigare webprogrammerare för den delen) så är jag inte alls nätverkande i den utsträckningen som kidsen. Kändes också märkligt att bli inkluderad i en "tidigare generation". Kände mig gammal helt plötsligt.

Förr trodde jag att jag alltid skulle hänga med i utvecklingen inom IT och aldrig bli frånsprungen av yngre inom det området (även om jag skulle bli det inom annat), eftersom jag är intresserad av det. Men jag är 27 år och börjar redan känna av det, trots att jag själv är synnerligen aktiv inom IT. Frånsprungen är väl att ta i, men börjar halka efter. Det är väl ingen katastrof, jag utvecklar många nya sidor istället - men det känns onekligen lite märkligt.

Svårt att smälta att generationen efter mig redan fått ett eget namn. Per automatik blir man då som tillhörande den tidigare generationsbeteckningen föråldrad. "Gamlingarna i MTV-generationen".

Nåväl, det är bara ett nytt uttryck för människans eviga skräckblandade förundran över att bli äldre. Det sitter så djupt rotat i min identitet att vara ung - jag har ju trots allt betecknats som det i snart 30 år. Inte konstigt att det känns märkligt att helt plötsligt byta identitet. Jag tycker inte illa om det. Det är bara konstigt. Snart är det patetiskt att inte göra saker med "vuxenpoäng"... det är ju inte särskilt fränt att vara en 40-åring som låtsas vara 20.

Så kom han då till sist

Så kom han då till sist, kung Bore. Och med besked. Han har lagt sin vita filt över landskapet. Andedräkten står som ångpelare ur munnen på människorna. Min termometer utanför köksfönstret visade 20 grader under fryspunkten vid sjutiden imorse. Det var inte lätt att starta bilen när jag skulle köra till jobbet, trots motorvärmare.

Men vad vackert det är! När jag kör in mot Vimmerby kör jag över ett krön, där jag ser den lilla staden på avstånd, omgiven av åkrar och ängar. Granskog i fonden. Intill vägen slingrar sig Stångån, varifrån det steg upp en frostig dimma. Allt är vitt, och himlen rosa av solen som går upp. Landskapet är förtrollande vackert. Visst är det så att människan egentligen inte är gjord för att leva i detta klimat - men för själen är det en lisa att skåda dessa snöklädda vyer. Vintersverige är en dödlig skönhet. Som skogsrået.

Ironiskt, på riktigt!

Det är svårt att låta bli att fnissa när man läser Sylvia Asklöfs blogg (ledarskribent på Barometern) från Folk och försvar-konferensen i Sälen. Där sitter Sveriges främsta experter på krishantering och civilförsvar och har blivit av med telefoni och internet på grund av stormen - och vet inte vad de ska ta sig till. :-)

Bush "nya" Irakpolitik

Bush höll igår kväll ett tal om Irak, där han sade sig presentera en ny politik för Irak. Inte oväntat var detta felaktigt. Hans politik är bara mer av samma sak som har misslyckats hittills. 21 500 nya soldater ska skickas in, mer våld ska användas. Tragiskt att han inte inser att den vägen inte ger det resultat man vill nå - en stabil demokrati och ett fredligt Irak.

I sitt tal erkände han i alla fall att misstag har begåtts, och att han själv bär ansvaret för detta. Han erkänner sin skuld, men någon konsekvens av detta ser vi inte. Hans misstag är så stora att han rimligtvis borde avgå - särskilt som han inte har folkets stöd i sitt agerande. Även kongressen är emot honom, och även många inom sitt eget parti. Det är skandal i en demokrati.

Det var intressant att notera att utrikesministern Condoleezza Rice noga poängterade att det var presidenten som ensam tagit beslutet om den fortsatta Irakpolitiken när hon utfrågades i kongressen idag. Det kan tyda på att hon själv tar avstånd från den, även om hon är tvungen att försvara den.

Det var en svart dag i den internationella politiken.

Världens starkaste man

Idag har jag skakat hand med världens starkaste man. Eller i alla fall en av världens starkaste män, Magnus Samuelsson. Han är gigantisk, bred och lång. Stora nävar. Två meter lång och 155 kilo muskler. Enligt hemsidan förbrukar han ungefär 8500 kcal om dagen, det vill säga 6000 kcal mer än en normal person.

Han bor i Kisa, en bit från Vimmerby. Mycket trevlig verkar han vara.

Samma planet?

Hur kan det överhuvudtaget vara möjligt att något som detta sker på samma planet som folkmord i Darfur, självmordsbombare i Irak och slavhandel världen över?

Fantastiskt kul!

Kolla på det här videoklippet! Fantastiskt roligt!!

Borgar-Baloo lär upp sosse-Mowgli :-)

Myternas historia

Jag håller på läser Karen Armstrongs Myternas historia, som utforskar myternas roll i människans historia och utveckling, från 30 000 år sedan till idag. En intressant liten bok, som säger något fundamentalt om hur vi människor fungerar. När vi idag läser gamla gudaberättelser, till exempel de grekiska eller de nordiska, har vi mycket svårt att se deras djupare mening - eftersom de är helt berövade sin rituella kontext. De förlorar sin innebörd, dör, när de inte längre förstås med sin symboliska innebörd i ett religiöst och cermoniellt sammanhang. Det är därför spännande att läsa Armstrongs analyser , som kan ge förståelse för dessa bortglömda sammanhang. Det är också mycket spännande att läsa hennes analys av hur synen på det gudomliga har förändrats i och med att den mänskliga tillvaron har förändrats - från jägarsamhället fram till idag.

Hon menar också att ett budskap måste mytologiseras för att verkligen kunna ge den religiösa upplevelsen. Hon tar Paulus som exempel, som mytologiserar Jesus. Synnerligen tankeväckande.

Och så till något helt annat; Ban-Ki Moon, FN:s nye generalsekreterare, bröt mot en lång tradition idag genom att inte ta avstånd från dödsstraff. Han sade istället att det är upp till varje stat att ta ställning i frågan. Oroväckande, tycker jag. Det är viktigt att en världsledare så som generalsekreteraren i FN föregår med gott exempel genom att ta avstånd från dödsstraffet.

Typiskt...

Kom hem från jobbet idag, glad i hågen. Ägnade en stund åt att läsa ut en bra bok, "på moped genom Louvren" och kände mig lugn och harmonisk men ändå full av energi. Gav mig ut på en löprunda. Jag har aldrig sprungit här i Storebro förut, så det var lite roligt. Jag hade kollat upp en lagom runda på en karta. Kom igång bra, kände mig stark och uthållig. Men när jag kommit en tredjedel av rundan klev jag snett på en hög asfaltskant, hamnade snett med foten och fick hela tyngden på den böjda fotleden. Kändes som något gick sönder, och jag kunde inte alls stödja på foten. Så det var bara att linka hem, mestadels hoppande på högerfoten... Det värker en del i fotleden nu. Får väl se inatt om det blir värre. Hur som helst lär jag väl inte kunna springa på ett tag. Typiskt att det ska bli så när man är sugen på att springa.

Sitter vid mitt nygamla skrivbord nu. Köpte ett litet fint skrivbord på second-hand när jag var hemma i Kalmar, precis lagom att ha laptopen och lite annat på. Köpte en jordglob också, jag har alltid velat ha en! Jag är mycket fascinerad av att sitta och studera dem. Och så är de vackra.