Sokrates avogsamhet mot skrift

Sokrates visdom är bevarad genom årtusenden tack vare de handskrifter som bevarats och kopierats från antiken. Sokrates själv skrev ingenting, och det är enbart genom hans lärjunge Platon som vi känner till hans dialoger om allt mellan himmel och jord. Hur mycket som faktiskt är Sokrates ord och hur mycket som Platon själv lägger i hans mun är svårt att avgöra. Det vi kan fastslå är att dessa två herrar genom Platon efterlämnat en fantastiskt rik kulturskatt, som format mycket av västvärldens tänkande. Inte för inte skrev den brittiske filosofen Alfred North Whitehead 1929 att den västerländska filosofin bara är ”en serie fotnoter till Platon”. Med tanke på detta är det intressant att Sokrates (och/eller Platon?) var mycket kritisk till det skrivna ordet.

I Platons Faidros*, där han skildrar Sokrates långa dialog med bland andra just Faidros, framläggs kritiken mot skriften. Sokrates menar att skriften är skadlig för minnet, eftersom den som skriver utarmar sitt eget minne genom att sätta sin tilltro till detta externa medium för att minnas. Dessutom är han kritisk mot det skrivna ordets oförmåga att anpassas efter publiken, till skillnad från den skicklige muntlige berättaren som ”formar och anordnar sina tal så, att man åt en sammansatt natur ger sammansatta och mångsidiga, men åt en enkel natur ger enkla ord ”, och säger även ”den kunniges ord, fullt av liv och anda, detta ord, av vilket man med all rätt kan kalla det skrivna ordet en skuggbild”. De skrivna texterna kan ju heller inte svara på frågor, eller försvara sina påståenden – till skillnad från en människa som talar. Sokrates och Platons alla sentida läsare är enfaldiga, som tror att vi kan lära oss något av deras efterlämnade skrifter; ”den som således tror, att han kan lämna efter sig en lära i skrift, och den som tar emot den ur en bok såsom vore det ett tydligt och säkert ord, han är mycket enfaldig”.

Om Sokrates och Platons lärjungar således hade följt sina mästares viljor, hade vi idag aldrig kunnat ta del av deras visdom.

*Platon: "Faidros," Skrifter, sv. övers. (Stockholm: Doxa, 1984), I, s. 341-52.

Semester!

Nu har vi semester! Här är några bilder från igår, då vi var i stugan på dagen (där jag sitter och skriver en novell om George Bush på glasverandan) och hade en picnic på en brygga i solnedgången (på bilden där jag ligger ner kollar jag på småfisk).

Storkonung Xerxes bestraffar havet genom piskning (480 f.kr.)

Den persiske härskaren Xerxes regerade över ett gigantiskt rike, och ägnade sig åt att erövra alla folk han kom i kontakt med. Under ganska lång tid hade Xerxes och hans föregångare på tronen kastat lystna blickar mot väster. 480 f.kr. Var det dags att erövra det lilla bångstyriga Grekland i utkanten av världsriket Persien. Xerxes samlade en armé av aldrig tidigare skådad storlek – hundratusentals soldater (enligt Herodotus handlade det om ungefär 2 miljoner soldater – det var dock sannolikt mellan 250 000 och 400 000) från rikets alla hörn.

För att nå fram till det grekiska fastlandet måste han korsa Hellesponten, ett smalt sund i vattenvägen mellan Medelhavet och Svarta havet, 1,2 km brett på det smalaste stället. I god tid innan fälttåget beordrade han att en bro skulle byggas över sundet, så att armén skulle kunna marschera över. Denna fantastiska ingenjörsbedrift genomfördes av hans skickliga underhuggare. Strax därefter kom dock en storm, som slet bron i stycken. Detta var mer än Xerxes kunde tolerera – han som var härskare över världen och en levande gud. Följaktligen måste bestraffningar genomföras.

Samtliga som ansvarat för brobygget blev halshuggna. Men det var inte nog. Även Hellesponten måste läras en läxa, detta upproriska sund som inte lydde härskaren! Xerxes var förargad och sade ”Du bittra vatten, din herre straffar dig på följande vis eftersom du har felat honom utan orsak, utan att ha lidit ont under honom. I sanning kommer kung Xerxes att passera dig, vare sig du vill det eller ej. Du förtjänar icke att någon man ärar dig med offergåvor; för du är i sanning en förrädisk och osmaklig flod”1. För att detta vatten skulle veta sin plats lät han sedan sina soldater utdela 300 piskrapp mot vattnet, bränna det med glödgat järn samt slänga fotbojor i sundet. Den grekiske historikern Herodotus, som levde på 400-talet f.kr. kommenterade att detta var ett ”mycket arrogant sätt att behandla Hellesponten”, men inte särskilt olikt Xerxes.

Xerxes lät sedan bygga en ny bro, havet höll sig i skinnet, och invasionen kunde fortskrida enligt planen. Det tog sju dygn för den gigantiska armén att passera bron.

Invasionen misslyckades senare, tack vare det heroiska motståndet vid Thermopyle, sjöslaget vid Salamis och slutligen ett år senare slaget vid Plataiai. De grekiska staterna överlevde, och gick vidare med att lägga grunden för den västerländska civilisationen.

Otrevligt jubileum

Idag är det för övrigt exakt 63 år sedan världens första atombomb sprängdes, det så kallade Trinitytestet. Ett synnerligen otrevligt jubileum.

Hoppsan, det blir visst NY två gånger i höst... :-)

Vi hade bokat en resa till Kroatien i september. En skön solsemester. Men New York-suget blev för stort, så nu är Kroatienresan avbokad och flyg till NY bokat istället! För min del innebär det att det blir två resor till NY i höst, eftersom jag ska till Wilmington utanför NY senare i höst, som "Kalmar-ambassadör".

Så kan det gå när man blivit förälskad i NY.

Det svider dock i miljösamvetet, funderar på att klimatkompensera.

Nazistisk sommarläsning

Under min semester har jag grävt ner mig i nazismen. Parallellt har jag läst tre olika böcker som belyser nazismen ur olika perspektiv:
- Mein Kampf av Adolf Hitler. Boken där Hitler formulerar sina tankar, grunden till nazismen. Inte så svårläst som det brukar påstås, och synnerligen intressant för en historieintresserad statsvetare som jag - särskilt som jag även är engagerad i motstånd mot extremism av olika slag, inklusive nazism.
- Adolf Eichmann: byråkrat och massmördare av David Cesarini. Skildrar skrivbordsmördaren Eichmanns liv och död - ett liv som byråkrat i förintelsens tjänst.
- Helt vanliga män - reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen av Christopher R. Browning. En bok om de vanliga familjefäderna som var för gamla för militärtjänst och därför blev reservpoliser, och deltog i brutala och handgripliga massmord i Polen. Det som är obehagligt är att dessa helt vanliga män fick ett val att avstå mördandet, men väldigt få gjorde det.

Det är skrämmande och fascinerande att läsa dessa tre samtidigt, där handlingarna i de två senare är (blodiga) resultat av den första. Det är också intressant (men obehagligt) att jämföra de två senare, som ger två helt olika skildringar av män som deltar i folkmord - Eichmann med ansvar för miljoner mord utan att få blod på händerna, och reservpoliserna med betydligt blodigare arbete men med färre offer.

Som en parantes i sammanhanget; Jens Orback har skrivit en bok om sin tyska mamma, som blev offer för Ryssarnas hämnd i slutet av andra världskriget. Han höll ett seminarium om boken i Visby när vi var där. En av de frågor han fick var hur han tror att han själv skulle ha agerat om han varit tysk under kriget? De flesta skulle svara, sannolikt hycklande, att de skulle ha kämpat emot nazisterna - varit en av de få i motståndsrörelsen i Tyskland. Orback var väldigt ärlig, och menade på att han skulle vilja svara att han hade gjort motstånd, men att det är betydligt troligare att han blivit en god soldat i nazisternas armé. Det var trots allt väldigt få som gjorde aktivt motstånd.

Sudans president åtalas för folkmord?

Internationella brottsmålsdomstolen i Haag vill gripa Sudans president Omar al-Bashir, och ställa honom till svars för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, meddelar bland andra SvD idag. Utmärkt!

Det är sannerligen dags att något internationellt organ tar i med hårdhandskarna och rakt ut anklagar ledningen i Khartoum för det folkmord som anställts på civilbefolkningen i Darfur. Naturligtvis är det inte oproblematiskt, Sudans regim kan få för sig att hämnas på de FN-soldater som finns i landet. Men trots det är det ett stort framsteg att ICC (domstolen) tar detta steg, det är en mycket stark markering mot det som pågår under al-Bashirs regim.

Sannolikheten att han faktiskt grips och ställs till svars är dock liten, i alla fall så länge han sitter kvar vid makten. Han är skyddad av sin stat, och ingen främmande makt lär vara villig att angripa Sudan bara för att gripa presidenten.