Förintelsens minnesdag och de officiella sanningarna

På söndag är det förintelsens minnesdag, en nationell minnesdag i Sverige som infaller 27 januari. Den svenska statliga myndigheten Forum för levande historia skriver på sin webbplats:

"den 27 januari 1945 fick omvärlden se vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit. Då befriades koncentrationslägret Auschwitz."

Detta är den officiella sanningen, utverkad av de allierade segerherrarna och Sanningen allt sedan dess. Det är Sanningen som en svensk myndighet står bakom, liksom nästan alla andra organisationer. Det är den Politiskt Korrekta Sanningen. Men är den överrensstämmande med verkligheten? Nja, inte riktigt.

De segrande makternas samveten är inte så snövita som vi oftast får höra. Men som segrare har de som bekant tolkningsföreträde gällande Sanningen. Befrielsen av Auschwitz och de andra koncentrationslägren framställs närmast som en chock för de allierade, då de fick se "vad tolv år av nazistiskt styre åstadkommit". Det talas tyst om att de allierade varit medvetna om utrotningen sedan 1942, men inte ansett att detta varit en prioriterad fråga. Jag har en bok från oktober 1943, skriven av Svenska Dagbladets tysklandskorrespondent, där han uppskattar att tyskarna likviderat 3 800 000 judar.
Vidare kan vi konstatera att de allierades bombplan nådde in över järnvägen till Auschwitz 1944, och kunde ha stoppat transporten av judar till lägret genom att bomba järnvägen. Man valde att bomba andra mål, som var högre prioriterade militärt, trots att man visste vad som pågick i lägret. Till exempel prioriterade man att använda bomberna åt ett eget massmord genom att hejdlöst bomba civila städer i Tyskland. (men eftersom segrarna både skriver historien och avgör vad som är rättvisa, ställdes ingen inför rätta för dessa massmord. Till exempel Sir Arthur Harris, som låg bakom britternas terrorbombningar i Tyskland. Han är också känd som Bomber Harris och Butcher Harris.)

Det är bra att förintelsen uppmärksammas, men det är lite synd att omständigheterna kring avslöjandet av den fortfarande berättas till 100% så som de allierades propaganda framställde det. En mer nyanserad bild av hur världens ledare fick vetskap om vad som pågick vore värdefullt, liksom en diskussion om de allierades roll i förintelsen. Och en mer öppen dialog om de brott mot mänskligheten som begicks av de allierade under kriget (bombningar av civila, atombomberna mot Japan, koncentrationslägren i USA för japanska invandrare, Ryssarnas massmord i till exempel Katyn, med mera).

Jag och Blix i Barometern

Här är en artikel i Barometern om mitt möte med Hans Blix och hans uttalade stöd till kampanjen skrotakarnvapen.nu

Rätten att freda sig

Min tidigare filosofilärare Per Bauhn skriver idag i SvD om mannen som sköt ihjäl en ligist i Rödeby i Blekinge i oktober. Ligisten tillhörde ett gäng som under lång tid trakasserat mannen och hans familj, i synnerhet den utvecklingsstörde sonen. En natt kom gänget till familjen med tillhyggen i händerna, vilket föranledde att mannen sköt mot dem med gevär. En i gänget dog och en blev skadad. Mannen är nu åtalad för mord.

Per visar i sin artikel att i många andra länder skulle detta inte ens lett till åtal, eftersom mannen försvarade sig mot ett angrepp i sitt eget hem, efter många trakasserier under lång tid. Per skriver bland annat att "Den som tränger sig in för att trakassera, vandalisera, hota och
misshandla kan helt enkelt inte göra anspråk på en rätt att slippa
utsättas för dödligt våld." Jag håller håller inte med honom fullt ut, jag skulle nog ha hoppat över "dödligt" i den meningen. Men i princip håller jag med honom - vi måste ha rätt att försvara oss med kraftigt våld när vi blir utsatta för ett angrepp i vårt eget hem (som visserligen under olyckliga omständigheter kan få dödlig utgång, men man ska inte haft uppsåt att döda) - i alla fall när det gäller ett så pass tydligt fall som detta.

Det är ett hån att ett målsägarbiträde till den skottskadade gängmedlemmen säger i tv att det ”inte finns några förmildrande omständigheter”. Det finns kraftigt förmildrande omständigheter, skulle jag vilja påstå. Möjligen skulle han dömas till villkorlig dom för vållande till annans död och vållande till kroppsskada.

Mer klokskap ur "Spartakus"

Här kommer ett långt stycke ur Spartakus. Det är den romerske senatorn och politiske räven Gracchus som talar till den unge Cicero efter kriget mot slavupproret.

"Ni förstår, vi lever i en republik. Det betyder att det finns en hel mängd människor som inte äger något och en handfull som äger en hel del. Och de som äger mycket måste skyddas och försvaras av dem som inte har något. Och inte nog med det, de som har mycket måste vakta sin egendom, och därför måste de som ingenting äger vara villiga att dö för att sådana människor som ni och jag och vår värderade vär Antonius. Vidare har folk som vi många slavar. Dessa slavar tycker inte om oss. Vi får inte falla för illusionen att dessa slavar tycker om sina herrar. Det gör de inte och därför kommer inte slavarna skydda oss mot slavarna. Därför måste de många, många människor som inte har några slavar alls vara villiga att dö för att vi ska kunna få behålla våra slavar. Rom håller en kvarts miljon man under fanorna. Dessa soldater måste vara villiga att bege sig till främmande länder, att marschera sina fötter till blods, att leva i smuts och snusk, att vältra sig i blod - för att vi ska få vara trygga och leva bekvämt och öka våra personliga förmögenheter. När dessa trupper kämpade mot Spartakus hade de mindre att försvara än slavarna. Och ändå dog de i tusental när de stred mot slavarna. Man kan gå ännu längre. Bönderna som dog när de slogs mot slavarna hade kommit till armén först och främst för att de drivits bort från sin jord av latifundiorna [stora slavjordbruk]. Slavjordbruket förvandlar dem till jordlösa understödstagare, och då får de dö för att skydda detta jordbruk. Varefter man är frestad att säga reductio in absurdum. Ty betänk, min käre Cicero, vad skulle den tappre romerske soldaten förlora om slavarna segrar? Slavarna skulle i själva verket behöva honom förtvivlat väl, ty det finns inte tillräckligt med slavar för att sköta jorden ordentligt. Det skulle finnas jord till alla, och vår legionär skulle få det han drömmer om mest av allt, sin jordbit och sitt lilla hus. Men ändå marscherar han iväg för att krossa sina egna drömmar och för att sexton slavar ska få bära ett gammalt fett svin som jag i en vadderad bärstol.
[...]
Jag har levt ett långt och farligt liv och jag står fortfarande på toppen. Ni frågade mig nyss vad en politiker är. Politikern är murbruket i detta vanvettiga hus [samhällsbygget]. [...] Vi gör det irrationella rationellt. Vi övertygar folket om att livets högsta fullbordan är att dö för de rika. Vi övertygar de rika om att de måste avstå från en del av sina rikedomar för att behålla resten. Vi är trollkarlar. Vi skapar en illusion, och illusionen är idiotsäker. Vi säger till folket - ni har makten. Era röster är källan till Roms makt och ära. Ni är det enda fria folket i världen. Det finns ingenting värdefullare än er frihet, inget mer beundransvärt än er civilisation. Och det är ni skom kontrollerar den, ni som har makten. Och sedan röstar de för våra kandidater. De gråter över våra nederlag. De skrattar av glädjer över våra segrar. Och de känner sig stolta och överlägsna för att de inte är slavar. Det betyder ingenting hur lågt de sjunker, om de sover i rännstenen, om de sitter på kapplöpningarna och arenorna hela dagarna, om de stryper sina barn när de föds, om de lever på statens stöd och aldrig gör ett dagsverke, så är de inte slavar. De är ohyra, men varje gång de ser en slav höjer de sina blickar och de känner sig fyllda av stolthet och makt. Då vet de att de är romerska medborgare och att hela världen avundas dem... Och detta är min speciella konst, Cicero. Förringa aldrig politiken."


Känns minst lika aktuellt idag!

Att fånga det väsentliga

Jag läser "Spartakus" av Howard Fast. Boken som sedermera blev filmatiserad av Stanley Kubrick med Kirk Douglas i rollen som Spartakus. Det är en förbannat bra bok.

Ikväll fastnade jag för en mening i boken. Jag läste den flera gånger, och när jag läst ytterligare ett par sidor satt meningen kvar i huvudet så jag fick bläddra tillbaka och läsa den igen. Den vägrade släppa taget om mig.

Det handlar om slaven och gladiatorn David, som var en av Spartakus närmaste män under kriget. Han är nu den siste levande upprorsmakaren, och har korsfästs av romarna. Hans sinne domineras av smärtorna, men han försöker tänka tillbaka på livet.

"Han uppehöll sig vid vad han helst ville rädda ur den meningslösa ruin som var hans liv, en namnlös slavs betydelselösa liv i tidens våldsamma ström." (s. 211)

I en enda mening fångar Howard Fast så mycket - livets meningslöshet, den enskilde människans litenhet, tidens obarmhärtiga gång; men framförallt ger meningen mig en ingivelse att själv fundera kring de stunder som varit viktiga i mitt liv, de som jag vill bevara längst in i mitt väsen - de som gjort mitt liv värt att leva.

Kort, kärnfullt, hårt men vackert formulerat.

Vilket nostalgi-fynd! Bärbar 286:a

Jag gjorde ett riktigt nostalgi-fynd igår. En "bärbar" 286:a från 1989-1990, Toshiba T1600. 1 mb ram, 20 mb hårddisk, processor på 12 Mhz, DOS 4 som operativsystem. I perfekt skick! Batteriet funkar till och med! 50 kr gav jag för den på Kupan här i Kalmar.

Den måste varit riktigt dyr när den köptes, den är ju ändå förhållandevis snabb och har stor hårddisk för sin ålder. Och förhållandevis portabel får man väl säga. Det är inte 5,25" disketter heller, utan de modernare 1,44 mb 3,5".

Kul!!